Jag har väl egentligen aldrig tänkt på det som prestationsångest förens de senaste månaderna.
Har väl sett mitt sug efter kunskap som helt normalt och tänkte att alla vill väl alltid lära sig mer, lära sig något nytt och kunna "allt"?
Förstår givetvis att man inte kan kunna ALLT, men får man möjligheten att lära sig så varför inte ta chansen?

Hela min prestationsångest började nog i samband med mina utbildningar. Satt som en liten svamp och sög åt mig all kunskap jag kunde, och ställde säkert tusentals frågor.
Någonstans så kändes det faktiskt helt normalt eftersom att hund är
Mitt liv och stora intresse.
Men någonstans på vägen började det dyka upp lite överallt.
Framför allt på jobbet...
Slet mig själ i stycken pch håller fortfarande på och tjatar om mer kunskap.
För ca tre månader sen sa min kropp stopp. Ingen sömn, ingen ro, massa press från både mig själv och andra fick mig att krascha. Utslagen växte fram och kroppen la av.
Sjukskrev mig en vecka och var uppe på benen igen... Eller?
Nu sitter jag på bussen på väg till jobbet, för att jag frivilligt sa att jag kunde börja tidigt för att lära mig tredje och sista tappmaskinen...
Än så länge är kroppen med mig , och huvudet är helt okej.
Jag ber om ursäkt för att jag inte hört av mig till alla er som undrat, till er som känt er bortglömda och undanskuffade. Jag behövde väl inse hur långt jag kunde sjunka innan jag kunde ta mig uppåt igen.
Och jag ber om ursäkt igen, ifall jag någon dag inte är kontaktbar eller "försvinner" ibland.
Jag har inte glömt bort någon men behöver ibland sätta mig ner och andas. Det behöver alla.

Men jag längtar så efter fyra veckors väl förtjänt semester.
Men först, maj månad och massor av roliga aktiviteter!

Utställningar, hundens dag, plugg och självklart årets amstaff special som blir en husvagns semester med Paula !