Har länge velat ha en hund till, en valp. Som jag kan forma precis efter eget tycke.
Jag älskar taxen precis för den hon är trots sina dåliga sidor.
Men det är ändå något speciellt med en valp.
Men rädslan för att skjuta taxen åt sidan eller förlora våran kontakt har nästan blivit större än viljan att vilja ha en ny hund.
Eller rädslan för å inte få samma kontakt med nya valpen som jag har med taxen.
Man får ju inte alls samma kontakt med alla hundar.
Till exempel Ludde. Visst jag älskar honom på alla sätt och vis och har gjort sen dag ett. Men vi har inte "det" . Kanske är svårt att förstå för er dom aldrig fått den känslan.
Jag har träffat många hundar och andra djur i mitt liv men de är få som verkligen nästlat sig in i mitt hjärta.
Ni som känner mig vet säkert vilka dessa är, bea, Gunnar och självklart taxen.

Är jag den enda som tänker så här?

Sen finns de ju de både för och nackdelar.
+ man får börja från början å forma på sitt vis
+ mycket glädje. Dubbel glädje i mitt fall
+ kanske kan få en utställningshund? Något som har lockat mycket det senaste
+ny familjemedlem, mer kärlek
+ positiv inverkan på taxen?
- räcker uppmärksamheten till?
- start från början, ensamhetsträning osv
-hundvakt?
- ta efter taxen dåliga vanor?
- och självklart dubbla kostnader..

Många tankar som snurrar en lördag natt. De här är bara en utav dom..